Benjamin Andersson
Born 1988 in Sundsvall, Sweden.
Lives and works in Malmö Sweden.

Education
2013-2015 Umeå Academy of Fine Arts, MFA
2010-2013 Umeå Academy of Fine Arts, BFA
2008-2010 Gerlesborgsskolan, Stockholm

Solo Exhibitions
2020 Resonerande kärl, Sjöbo konsthall, Sjöbo
2019 The silence that you serve, is the loudest thing i’ve heard, CG Gallery, Malmö
2017 I Daniel Jacksons fotspår, Galleri CC, Malmö
2014 Annat,Trailer gallery, Umeå

Duo Exhibitions
2018 Satan screamed so loud, he spit, Alta artspace, Malmö. Whit Julia Selin.
2014 Prop dig hollow/One hit one kill ,The gallery, Umeå Art campus. Whit Anna Hillbom.

Group Exhibitions
2019 Till konsten – landskap i ovissa tider, SAK, kungl. Akademin, Stockholm.
2019 100 - Galleri CC, Malmö
2019 Betraktelser, SAK, konstfrämjandet Skåne, Malmö
2018 Die freie variable, Schimmel projects, Dresden.
2018 Gifc event, Part2 Gallery, Oakland.
2018 Gifc event, Western exhibitions, Chicago.
2018 Location fuck me, Den nordiske ambassade, Copenhagen.
2018 Boxplay, 8.salon, Hamburg.
2017 Selvskabt Modvind, Sunday-s Gallery, Copenhagen
2017 Tunnelsyn, Detroitsthlm, Stockholm
2017 Switch, Hilbertraum, Berlin
2015 Between Material and Narrative – A Perfect Lie,. Galleriet Umeå
2015 Happy Times at Alta, Gallery Alta, Malmö.
2015 Between the devil and the deep sea, Gallery Andersson/Sandström, Stockholm
2015 Between the devil and the deep sea, Bildmuseet Umeå
2014 Where We Came From, Kuenstlerhaus Palais thurn und taxis, Bregenz, Austria
2013 Set Rise, Umeå Academy of Fine Arts
2011 Spring exhibition, Umeå Academy of Fine Arts
2011 The Reflecting landscape, Galleri 60, Bildmuseet, Umeå
2011 Kulturbygden, Sollefteå
2011 Skissalong, Galleri Larspalm, Sandviken
2010 Kulturbygden, Sollefteå
2010 Gerlesborgsskolan spring exhibition, Stockholm
2009 Gerlesborgsskolan spring exhibition, Stockholm
2008 Kulturmagasinet spring exhibition, Sundsvall

Grants
2020 Ystad art museum, Eric och Inger Olson-Ekdahls Grant
2020 The Swedish Arts Grants Committee, crisis grant
2019 The Swedish Arts Grants Committee, working grant
2019 Malmö citys studio grant
2015 The Swedish Arts Grants Committee, Assistant Grant
2015 Royal Academy of Fine Arts, Eva and Hugos Memorial Fund
2012 Grafström-Sandqvistska fonden
2012 Göran Dahlbergs stiftelse för bildkonstnärer

Publications
2019 Saks årsbok, till konsten - Landskap i ovissa tider.

Upcoming
2020 Duo exhibition in Lunds cathedral crypt,

Related work
2020 - Curated the exhibition Mörkveden at Malmö Konsthall
2019 - Borad member Malmö open Studios
2017 - Board member Göran Dahlbergs stiftelse för bildkonstnärer
2016 Studio assistant – Matt Saunders, The department of visual and environmental studies Harvard University.
2015 - Board member & curator Galleri CC Malmö

2013 Artistpresentation and lectures at Sundsvalls Konstskola.
2012 Form and direction Workshop at Kulturbygden Sollefteå



Benjamin Andersson
The silence that you serve, is the loudest thing I’ve heard
CG Gallery

Text: Anna Norberg
Översättning: Sofia Hysing

Walking on the gravel road by my grandparents' farm one afternoon in August. A dead
adder lies dusty and grey among the pebbles. I look at it, take a picture. All is still. This is
exactly how I view the works of Benjamin Andersson, in silence.

Precise rows divided into two sections, nine rows each, on the wall of his studio. Thin
layers of black iron oxide both absorb and reflect light. The surfaces change. It’s a physical
experience. A resonance wells up inside me, like a being brought to life. Pictorial worlds
open up. I’m nowhere and everywhere at once.

Andersson works intuitively and process-based, mainly with painting and installation. The
references exist within the secretive, holy and divine. Peter Cornell, former professor of Art
Theory and History of Ideas of Art at Konstfack and the Royal Institute of Arts in
Stockholm, describes in his book Saker – om tingens synlighet, Giorgio Morandi's still life
as meditations on the being and essence of things; how the paintings from the early 1920s
are formed through a haze of ocher and grey; how things appear at dawn, or dissolve at
twilight. This is how I want to write about Andersson's work.

The human being is a reasoning vessel, a snake that sheds its skin. Cornell also writes
about the philosopher Martin Heidegger's discussion on the jug, how sky and earth inhabit
the vessel through the thirst quenching, life-giving water, sometimes sanctified, for the
mortal, and as a drink offering for the immortal. The vessel that unifies and gathers. The
urn that envelops the ashes of the deceased in the earth. Life is fragile.

When the snake Jörmungandr in Norse mythology, releases its grip of its tail, we all perish.
In Christian iconography, the snake is a symbol of Satan, but through the shedding of its
skin it is considered a symbol of immortality in many cultures, a parallel to the moon, which
is reborn each month with renewed vigor. In ancient Crete, the snake was linked with the
Mother Goddess, in the same sense as lover and companion. Urns emblazoned with
twined snakes served as fertility symbols. The snake makes me watchful, as well as the
looming death.

Using the material's possibilities and limitations as a springboard, Andersson conveys the
images and stories that exist within us. They are quite close. Vadställe and Vägvisare
(Ford and Signpost). Intuitively, something significant is experienced. One evening in
September 1931, J.R.R. Tolkien is reputed to have said that the myth is an imaginative
description of the truth.

How and what the truth is I do not know. But what I do know is that even the silence has
resonance, just like the enveloping stillness of the sacred room, where the sound of the
body shifting grows louder, higher, intensifies, before falling down towards us again like
rays of light.

Silent pictures
Ray of light
Fills the room with fear and desire
Thru my veins, to my eyes
Coming at me while the lines meet the sky

Acid King, Silent Pictures (Middle of Nowhere, Center of Everywhere, 2015)









Livets beslöjade gåta
Bland det första Benjamin säger när jag besöker hans ateljé i Malmö är att det här är hans garage. Han menar att här är han fri från vardagens och andra människors förväntningar och krav. Här kan han pula i fred. Ett heligt rum, kan man säga, vilket inte är någon godtycklig metafor i relation till Benjamins konstnärskap. En kärlek till sakrala rum, rum som påminner om gamla gotiska katedraler men ändå inte är det, blir ofta skönjbar i hans målningar.
Vi pratar först om just det. Andlighet – ett under lång tid närmast fult ord i konstvärlden, till skillnad från engagemang, aktivism eller provokation. Intressant nog följer av just det, att en mera öppen andlighet har blivit högst provocerande. Men provokationen är det minst intressanta här, ty den bygger på en missuppfattning av vad det andliga är, nämligen att det skulle ha något väsentligt med kyrkor eller religion att göra. I Benjamins målningar både avslöjas och beslöjas något mycket djupare.
Vi famlar tillsammans efter vad det då är. Mina associationer går till andens etymologi. Orden ande, andlig, hör ihop med andas, andetag, det vill säga med det fundamentalt livgivande. Att andas är på latin inspirare. Att inspireras är sålunda, bokstavligen, att fyllas med liv, av liv och även att väckas till liv, eggas. Konstens andlighet handlar då om vad den på djupet väcker, först i konstnären och sedan – om konstnären lyckas – i betraktaren, upplevaren av konsten. Tänker man så är konsten mer än konst. Den är, om den verkligen inspirerar, liv.
Med sådana associationer i bakhuvudet kanske jag kan förstå vad Benjamin menar när han, apropå de målningar som i rader fyller en hel vägg i ateljén, säger, att de inspirerar hans pågående arbeten, men också är direkt jobbiga att ha där. Vad är jobbigt, undrar jag. Jo, de pekar på hans ”eventuella jag”, något han ”tvingas” leva med, något som leder till frustration, en frustration som genererar energi. Det är inte alls njutbart, men det får honom att ta upp penseln och forska vidare. I vad? I livet, skulle jag säga. Han målar livet.
Livet är en gåta för oss alla. Ibland anar vi tecken på svar. Ibland är vi vilse. Det är som om allt är beslöjat men sedan, rätt vad det är, också kan avslöjas. Sålunda är det inte för mig – och knappast heller för Benjamin – någon slump, att ett återkommande motiv är just slöjor, eller vad som antyds vara, eller kan ses som, slöjor. Något är både in-vecklat och ut-vecklat. Exakt vad är aldrig riktigt säkert, men i målningarna ändå nästan synligt. Intrycket blir fascinerande. Något oanat anas, något dunkelt lyses nästan upp. I ena sekunden är jag säker på vad jag ser, för att i nästa tveksamt tvingas medge, att det kanske var något helt annat.
I några målningar är slöjorna, beslöjandet, direkt synligt, dock utan att det beslöjade eller avslöjade i sig är tydligt. I andra är den dimensionen mera abstrakt men ändå kännbart närvarande. Jag fascineras av en tavla som, till och med på nära håll, förefaller utgöra ytan av ett vattrat textilstycke i nyanser av rosa, blått och giftgrönt. Men ytan är i verkligheten helt plan, vattrigheten är en skicklig illusion. Den målningen väcker i mig en egendomligt oroande känsla. En sida av mitt sinne fångas av vad den verkar förställa; en annan sida vet, exakt samtidigt, att den inte föreställer något. Effekten blir fantastiskt livfull. Jag erfar något i mig själv som går långt utöver betraktandet av ett konstverk.

Per Johansson



Benjamin Andersson

Resonerande kärl

21 mars - 15 maj 2020
Sjöbo konsthall

Text: Paula Ludusan Gibe

Utställningen Resonerande kärl presenterar ett 50-tal av Benjamin Anderssons verk i form
av måleri och måleri som installation och är hans mest omfattande utställning hittills.
Andersson tog sin MFA vid konsthögskolan på Umeå universitet 2015 och har sedan dess
visat sina verk i både solo- och grupputställningar i Sverige och internationellt.

På Sjöbo konsthall leds vi in i konstnärskapet via utställningstiteln, Resonerande kärl. Titeln
är densamma som på ett av verken i utställningen men kan också syfta till idén om att
människans väsen kan liknas vid ett resonerande kärl. En varelse som absorberar intryck,
information och kunskap för att sedan avge ett slags resonans- som ett eko av sin samtid.

Metoden som Andersson använder sig av i sina målningar följer en regelmässig linje som
skapar ett djup och en känsla av rumslighet. De målas i två lager. Det första lagret är det
som ligger inpå dukens yta och består av skarpa färger i blått, rosa, lila eller grönt som
sedan täcks av ett lager ljusäkta järnoxidsvart som är såväl kompakt som opak. Detta är
färgen som får ljuset att framträda i Anderssons målningar. Det är ljuset som leder oss
genom det töcken som filtrerar vår tysta iakttagelse.

I utställningsrummets mitt finns en installation av ett 40-tal målningar i en valvliknande
formation. Varje målning är hängd i taggtråd som singlar ner från taket och bildar ett
svårgenomträngligt draperi. Målningens ursprungliga mening skiftar till att ta form av en
installation som inkluderar rummet och betraktaren.

I långsamma andetag framträder Anderssons måleri. En stilla puls, måhända inte mänsklig,
som frambesvärjer något annat inom oss.. Det stilla andetaget andas bakom det töcken som
skyddar vårt inre, omedvetna väsen. Detta språk går inte att tyda med saklighet. Det kan inte
beskrivas som kusligt utan befinner sig i ett gränsland där det familjära möter det
främmande. En paradoxal känsla som leder oss genom- och in i det ockulta.*



*Mer om detta kan en finna i Sigmund Freuds teorier och bok “Das Unheimliche” från 1919 där han också myntar
begreppet “Das Unheimliche” som syftar till den psykologiska upplevelsen.