Benjamin Andersson: Tillfällig boning

1. Ateljén

I Benjamin Anderssons ateljé på Celsiusgatan i Malmö är platsen för själva måleriarbetet avgränsad av genomskinliga plastskynken. Vid entrén till detta lilla rum-i-rummet hålls väggarna isär som gardiner. På väggen hänger penslar, maskeringstejp, vattenpass och andra verktyg prydligt. Där dukarna brukar spännas upp syns spår av färg som runnit längs väggen. Det är förstås inte märkligt att skapa en avgränsning på det här sättet. Det är ett bra och naturligt sätt att separera arbete från förvaring, och skydda resten av rummet från färgstänk. Ändå kände jag starkt behov av att ta en bild av plasten när jag senast besökte ateljén. Jag kände att fanns något där, oklart vad.

2. Måleriet

Benjamin Anderssons måleri handlar ofta om perception, om hur vi ser – eller väljer att se verkligheten. Den som är bekant med hans måleri sedan tidigare kanske är van vid bilder med betydligt mer svärta. I förgrunden hänger ofta halvtransparenta svarta slöjor som släpper fram ljus av olika former och föremål. Ett allmänmänskligt töcken, som vi filtrerar verkligheten genom. Den här utställningen domineras dock av betydligt ljusare färger – men precis som tidigare känner vi igen motiven och mönstren från religionens, mytologins och litteraturens världar. Vi ser gotiska valv, liturgiska ljusstakar, fornnordisk ornamentik, allmogemönster – saker som ingraverade i bakhuvudet på många av oss, saker som vi känner igen, utan att veta från vilka sammanhang. Beroende på hur vi ställer in vår blick, kan vi se målningarna som i ett flygfoto, eller genom ett mikroskop. Ett avancerat virus i förstoring, eller en satellitbild av vidsträckta geoglyfer i en peruansk öken. Eller en vikingalabyrint uppifrån.

3. Tekniken

I de svarta målningarna börjar Andersson med att måla ett naturalistiskt motiv, som sedan täcks över av ett tunt lager järnoxidsvart. Med penslar skapar han sedan ett nytt motiv genom att omfördela den påstrukna färgen, frilägga och använda sig av de underliggande kulörerna. Han skulpterar fram målningen, framkallar den medan färgen är våt. Resultatet blir en bild i flera lager, där det inte alltid är lätt att avgöra vad som är framför och bakom, var i bildrummet som målningens olika delar befinner sig. De ljusa målningarna skulpteras fram på samma sätt, men där finns inget underliggande motiv. I de målningarna är draperierna borta, istället tycks bilden filtreras genom vattendroppar på en lins. Ibland känns det som ett optiskt fenomen som kan uppstå inne i ögat när man tittat in i skarpt ljus eller har drabbats av näthinneavlossning. Filtret har flyttat från det yttre, svarta floret, närmare kroppen – in i den.

4. Den tillfälliga boningen

Jag tittar på fotot från ateljén igen och förstår plötsligt varför jag ville ta den där bilden av plastskynket. Det är ju samma typ av struktur och mönster som går igen i draperimålningarna! Det enkla skynket förhöjs till något större – det blir till tabernaklet. Det tält som israeliterna använde som temporärt tempel under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten. Här tillbad de sin gud, här förvarade de Förbundsarken innan kung Salomo lät bygga det första templet i Jerusalem. Precis som tabernaklet var den tillfälliga boningen för det allraheligaste för israeliterna, så är vi människor en tillfällig boning för myterna, religionerna och symbolerna. De tar plats i våra kroppar och sinnen när vi läser om dem. Vissa av oss tar tag i dem och inspireras till musik eller konst. Andra blir slavar under dess kraft. När vi dör lever de gamla berättelserna vidare i nya boningar, ofta oförändrade, men inte alltid: En författare kan hjälpa oss att tolka en myt på ett nytt sätt. En målare kan bringa något i dagen hos en uråldrig symbol som vi inte tidigare har sett. En språkforskare kan upptäcka att ett ord i en helig skrift har översatts fel genom seklerna. Konsten kan hjälpa oss att upptäcka det subjektiva raster – det svarta floret eller vattendroppen – som vi filtrerar vardagen genom, och styr vår uppfattning om verkligheten.

Tor Billgren

dramaturg